En optimist i ett pessimistiskt samhälle

Att sitta vid datorn med ett Word-dokument uppslaget och skriva ett par rader som sedan raderas, och hålla på så om och om igen i ett par timmar, drar verkligen fram frustrationen ur dig på ett enerverande sätt. Ett mycket sådant till och med. Är jag verkligen en sådan optimist att jag inte kan se någon, liten negativ vrå i samhället? Svar: Nej, det är jag inte. Jag stör mig på tusen småsaker, dagligen. Tåget som är försenat, vännerna som uppslukas utav sina mobiler, mamma som tjatar, vädret som är för kallt, vädret som är för varmt. Alla dessa typiska saker, som antagligen majoriteten utav mina klasskamrater kommer att välja att skriva om, stör jag mig på likaså. Men jag antar att jag inte stör mig på dem tillräckligt. Inte tillräckligt i alla fall för att bygga upp en hel krönika kring dem.

Jag har klurat, stönat, vridit och tänkt. Ingenting föll mig i smaken. Jag ser allt det negativa, men det verkar inte värt att lägga energin på. Men så slog det mig. Min tes har ju varit rakt framför ögonen på mig hela tiden; Varför är jag en minoritet, och ni pessimister en majoritet i dagens samhälle? Sedan när blev det så lätt att hitta de små, oviktiga sakerna, och lägga all energi på dem? Bara en fundering jag har…

Alice Stahre

Bilden här ovan eller under (bloggar från mobilen och har glömt vart bilden hamnar i inlägget) tog jag för över en timme sedan och wordsdokumentet är fortfarande lika tomt. Jag kommer inte på någon tes!! Jag blir galen! Är absolut ingen J.K Rowling men när det kommer till skrivandet så har jag oftast haft det ganska lätt. När det kommer till att hitta på någonting att skriva om, not so very much. Men det här tar fan priset. Det är helt blankt i mitt huvud! Och jag som ändå stör mig på tusen kvadoljer saker. Ååååhhh frustration på hög nivå.